Jag börjar äcklas av den här förbaskade kärlekshistorien. Jag är så trött på hur mycket de trånar efter varandra, att de verkligen inte kan leva utan varandra. Att om en av dem dör så kommer den andra sannerligen också att dö - av ett krossat hjärta.

Det är ungefär som när du ska dricka en kopp te, men har råkat ha i alldeles för mycket socker. Så pass mycket socker att det är för sötsliskigt för att man ska kunna dricka det, det går liksom inte att svälja en enda liten klunk. Teet är inte gott längre, det är alldeles för mycket socker. Man känner inte te-smaken längre, utan bara smaken av socker.

Lite så känns den här boken; to good to be true. Allt är så överdrivet romantiskt, så överdrivet dramatiskt. Isolde är alldeles för vacker och underbar, Tristan är alldels för bra på allting för att det hela ska verka trovärdigt enligt min åsikt. Hur lyckades dessa två perfekta människor finna varandra?

Bokens beskrivningar av huvudkaraktärerna Tristan och Isolde är väldigt enformiga. Allt man för höra är hur vacker Isolde är och hur stilig och rakryggad Tristan är. Detta tjatas om och om igen. Man får inte veta mer om dem än att de älskar varandra, finns det inget mer att ifrågasätta? Allt jag tycker att man får reda på om Tristan och Isolde är två ytliga bilder av två vackra människor. Är inte kärlek mer än bara utseende?

I vanliga fall kan man lära känna personerna genom deras handlingar, men inte ens på det sättet får jag något grepp om varken Tristan och Isolde. Däremot konung Marc kan man läsa sig till ett och annat genom hans handlingar. Kärleksparet förblir två vackra gestalter på en tavla, inget mer.

Har dem inga dåliga sidor som författaren skulle vilja belysa? Det skulle hjälpa och göra karaktärerna lite mer mänskliga, lite mer verkliga. För ingen är ju perfekt!

Jag tycker helt enkelt boken är för "perfekt", de älskar varandra för mycket för att bara ha druckit en trolldryck. De är som om de inte känner varandra, utan bara är förblindade utav ren åtrå.

Fast det är väl bara jag som inte riktigt tål sån här sötsliskig kärlek. För det är ju aldrig så, inte i verkligheten i vart fall.

 

Amanda L

28 september 2008 18:52

Först och främs måste jag bara kommentera att det är väldigt svårt att läsa vad man skriver på din sida, färgkombinationerna är lite jobbiga för mina ögon.. Men det är ju du som bestämmer ;).

Jag håller helt med dig, boken är för "perfekt", väldigt överdrivet romantisk och bara för bra för att vara sann. Jag blir nästan bara trott av att läsa den för det är för mycket gullande hit och dit och allt är så romantiskt och så vidare.. Det är sånt som inte händer i verkligheten, och då blir jag bara less av att läsa det för det kommer ju ändå aldrig kuna hända, typ!

http://amandamiranda

 

Gorvenal

28 september 2008 20:05

Jag måste inte hålla med er :P Det är visst helt udnerbart romantiskt! Visst håller jag med om att det är alldeles för lite beskrivningar om vilka Tristan och Isolde är, och kärleksdrycken är lite väl mycket, men de älskar varandra sedan, som om de skulle ha blivit förälskade. Dessutom lider dom för att dom inte får träffas, och kärlek frodas på avstånd. Det är som att äta soppa med gaffel. Man får inte nog.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tristan & Isolde – Boken handlar om det unga kärleksparet som levde under medeltiden. Det är en bok om förbjuden kärlek, om ondskefulla förrädare och farliga drakar, allt med en gnutta magi och tro. Alla de ingredienser som borde finnas med i e...

Jag har funderat över en sak; vad är det som gör denna kärlekshistoria speciell? Vad är det som skiljer den ifrån alla andra kärlekshistorier egentligen? Varför ska man läsa just Tristan & Isolde och inte någon bok om en fantastisk kärlekshistoria?  ...

Jag säger bara en sak; filmen är bättre! Mycket bättre!   Boken bara består av massa människor med konstiga namn, händelser som man knappt förstår sig på, massor av resor hit och dit och massa lidandande där emellan. Inte några stora händelser som he...

Då var det dags att ta tag i bloggandet och få det gjort!   Tristan & Isolde Jag kommer allt längre och längre in i bokens värld och vanligtvis brukar det ju vara så att man till en början är lite förvirrad innan man lär känna alla bokens karaktärer...