Jag börjar äcklas av den här förbaskade kärlekshistorien. Jag är så trött på hur mycket de trånar efter varandra, att de verkligen inte kan leva utan varandra. Att om en av dem dör så kommer den andra sannerligen också att dö - av ett krossat hjärta.

Det är ungefär som när du ska dricka en kopp te, men har råkat ha i alldeles för mycket socker. Så pass mycket socker att det är för sötsliskigt för att man ska kunna dricka det, det går liksom inte att svälja en enda liten klunk. Teet är inte gott längre, det är alldeles för mycket socker. Man känner inte te-smaken längre, utan bara smaken av socker.

Lite så känns den här boken; to good to be true. Allt är så överdrivet romantiskt, så överdrivet dramatiskt. Isolde är alldeles för vacker och underbar, Tristan är alldels för bra på allting för att det hela ska verka trovärdigt enligt min åsikt. Hur lyckades dessa två perfekta människor finna varandra?

Bokens beskrivningar av huvudkaraktärerna Tristan och Isolde är väldigt enformiga. Allt man för höra är hur vacker Isolde är och hur stilig och rakryggad Tristan är. Detta tjatas om och om igen. Man får inte veta mer om dem än att de älskar varandra, finns det inget mer att ifrågasätta? Allt jag tycker att man får reda på om Tristan och Isolde är två ytliga bilder av två vackra människor. Är inte kärlek mer än bara utseende?

I vanliga fall kan man lära känna personerna genom deras handlingar, men inte ens på det sättet får jag något grepp om varken Tristan och Isolde. Däremot konung Marc kan man läsa sig till ett och annat genom hans handlingar. Kärleksparet förblir två vackra gestalter på en tavla, inget mer.

Har dem inga dåliga sidor som författaren skulle vilja belysa? Det skulle hjälpa och göra karaktärerna lite mer mänskliga, lite mer verkliga. För ingen är ju perfekt!

Jag tycker helt enkelt boken är för "perfekt", de älskar varandra för mycket för att bara ha druckit en trolldryck. De är som om de inte känner varandra, utan bara är förblindade utav ren åtrå.

Fast det är väl bara jag som inte riktigt tål sån här sötsliskig kärlek. För det är ju aldrig så, inte i verkligheten i vart fall.