Jag har funderat över en sak; vad är det som gör denna kärlekshistoria speciell? Vad är det som skiljer den ifrån alla andra kärlekshistorier egentligen? Varför ska man läsa just Tristan & Isolde och inte någon bok om en fantastisk kärlekshistoria?

Har boken någon egentlig mening, något den vill lära oss om livet och om kärleken?

Är budskapet; drick aldrig någon trolldryck, den kommer förbanna ditt liv!

Denna bok känns bara som en ytlig beskrivning av kärlek, utan någon sort djupare nivåer av förklaringar. Kärleksparet älskar varandra för att de är vackra båda två och utgör ett tillsynes bra intryck. Åtminstone är det de intrycket man får av dem, ingen verkar kunna förklara varför de älskar varandra mer än att skylla på den där trolldrycken de båda så olyckligt förtärade.

Jag har funderat över en sak, om Tristans & Isoldes kärlek hade varit laglig, att de hade fått vara tillsammans, gifta sig och bosätta sig någonstans. Hade deras kärleks magi funnits kvar då? När de hade hamnat i vardagen hade deras kärlek varit så stark då? Eller bygger bokens fascination på att deras kärlek är så förbjuden, att de älskar varandra så mycket eftersom att de inte får älska varandra? För så är det väl alltid, att förbjuden kärlek är den allra ljuvaste kärleken. Anledningen till att de "älskade" varandra så mycket verkade ju vara att de så sällan sågs, att de fick kämpa för att träffas.Deras hemliga möten är ju mer intensiva än om de bara bestämt en tidpunkt och tagit en fika. För det är väl så det är, det är själva jakten man är ute efter så fort man fått tag i det man jagade är det inte intressant länge. Kan det vara så att deras kärlek var så intensiv på grund av detta? Att de älskade varandra så mycket för spänningens skull, att de inte visste hur allt skulle sluta? Att det var så förbjudet att det gav dem en kick?

Fast om de hade fått älska varandra, hade det nog inte blivit någon bra bok av det hela. Eller bra och bra... men ni förstår vad jag menar!